måndag 29 december 2014

Charader

Det har varit en chockartad helg. När jag tidigare i månaden uppmanade blocken att gilla läget och göra upp så menade jag ju inte att de skulle göra upp om att avskaffa den parlamentariska demokratin.

Att riktiga moderater som Mikael Odenberg, och mer ideologiska borgerliga röster som ledningarna för Fria Moderata Studentförbundet och Heimdal, protesterar mot vansinnet är inte så konstigt men när även det gamla språkröret Peter Eriksson är förnuftets röst så når surrealismen nya höjder.

Jag tror att det här är första gången som Peter Eriksson och jag är överens om någonting överhuvudtaget.

Alliansen kommer att vara “opposition” på ungefär samma sätt som Alliansen försvarspolitik gav oss “en stärkt försvarsförmåga”. Faktum är att den här överenskommelsen är ett svek av liknande omfattning och ett för mycket.

Alliansens riksdagsledamöter kommer att vara personligt ansvariga för varje skattehöjning och varje förlorat arbetstillfälle. Att tro att det räcker med några skarpa replikskiften i kammaren för att ha någon sorts trovärdighet som opposition är skrattretande.

Efter Decemberöverenskommelsen finns bara ett oppositionsparti kvar i Riksdagen: Sverigedemokraterna. Hur någon partistrateg inom Alliansen kunde tro att den här villkorslösa kapitulationen skulle neutralisera Sverigedemokraterna är helt obegripligt; de enda som som är neutraliserade är Alliansen.

Vänsterpartiets ledning hade i alla fall vett att sälja sitt stöd dyrt.

Oavsett hur långvarig överenskommelsen blir så kommer Stefan Löfven aldrig att behöva leva upp till sin del av avtalet eftersom Alliansen genom detta har förskjutit hundratusentals av sina väljare i famnen på Sverigedemokraterna. Det kommer inte att bli någon ny Alliansregering så länge Decemberöverenskommelsen gäller.

Det finns ett ekonomiskt begrepp som heter kreativ förstörelse. Detta innebär att vid större omvälvningar, orsakade av till exempel teknikskiften, så behöver de företag vars affärsmodeller är beroende av det gamla paradigmet gå under för att frigöra kapital och arbetskraft för nya företag som är konkurrenskraftiga under de nya förutsättningarna.

Det är uppenbarligen så att Allianspartierna i nuvarande form är bortom all räddning och måste gå under för att en borgerlighet värd namnet ska kunna uppstå. Om ni i Alliansen vill oss, era nu före detta väljare, någonting så sitter vi hemma hos Jimmie och spelar nätpoker.

söndag 7 december 2014

Ekvationens två lösningar

Den enda anledning jag kan tänka mig till att Stefan Löfven valde nyval istället för regeringsombildning är att han verkligen på allvar tror på den egna retoriken om att väljarna i det senaste valet gav honom ett tydligt mandat att riva upp Alliansens ekonomiska politik.

Man kan ju tycka att bara det faktum att det var Alliansens budget som vann Riksdagens stöd borde gett honom en ganska tydlig indikation om att så inte var fallet. Stefan Löfven vann inte riksdagsvalet 2014; Fredrik Reinfeldt förlorade det.

Det verkar som om Stefan Löfven tror att valresultatet var någon sorts misstag som kan redas ut i mars. Han kommer att bli väldigt besviken. Efter Sverigedemokraternas beslut om att söka konfrontation i sin huvudfråga och fälla varje regering som verkar för ökad invandring, och enligt uttalanden under partiets kommundagar kanske till och med en regering som inte verkar för minskad invandring, är den långa svenska traditionen med minoritetsregeringar över.

De två stora blocken ligger runt 40 procent vardera och det är ytterst osannolikt att något av dem kommer att komma över 50 procent i mars nästa år. Det gör att det bara finns två stabila regeringsalternativ: antingen en regering med både Socialdemokraterna och Nya Moderaterna eller en Alliansregering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna; inget enskilt block kan få egen majoritet.

Hur främmande den förra lösningen än kan tyckas den befintliga partikulturen i de, just nu, två största partierna är den fortfarande, än så länge, närmare än den senare.

Om man ska möta väljarna med argument om att “någonting håller på att gå sönder i Sverige” så är det kanske inte så konstigt om man då samtidigt måste låtsas som om Nya Moderaternas triangulering inte var på riktigt. Återigen verkar det dock som om det inte bara är en fråga om retorik. Jag undrar ifall Berlin i Stefan Löfvens mentala karta ligger i DDR för hans inviter till “mittenpartierna” Centern och Folkpartiet tyder på en helt föråldrad världsbild.

För tydlighetens, och möjligen Stefan Löfvens, skull: mittenpartiet i den borgerliga Alliansen heter Nya Moderaterna med de tre mindre Allianspartierna tydligt positionerade till höger om dem.

En koalition mellan S och M skulle därför inte vara en regering som samlar högern och vänstern inom svensk politik, som det ibland har påståtts under de senaste dagarna, utan vara en regering bestående av de två stora mittenpartierna.

Min fråga till Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra är vad är det som gör en stor koalition mindre nödvändig, eller lättare att genomföra, efter ett nyval där bägge de två stora mittenpartierna kan förväntas förlora ytterligare väljare till Sverigedemokraterna?

Bägge partierna har i och för sig möjlighet att när de vill stoppa väljarflykten, det skulle räcka med att återgå till den migrationspolitik de förde på 90-talet, men allt tyder på att de tänker gå till val på Miljöpartiets migrationspolitik även i nyvalskampanjen. Om väljarna även fortsättningsvis tvingas välja mellan Miljöpartiets migrationspolitik och Sverigedemokraternas är det bara en tidfråga innan de senare är Riksdagens största parti; mycket beroende på att de två som just nu är större än dem samtidigt kommer att bli väsentligt mycket mindre.

Kommer det att räcka med att Kristdemokraterna åker ur Riksdagen och Sverigedemokraterna får 15 till 20 procent av rösterna, beroende på hur många självmål övriga partier gör under valrörelsen, för att de ska inse vilka de två möjliga lösningarna är?

Svälj prestigen och gilla läget.

Det bästa vore att göra det redan nu, men om de inblandade envisas med att fortsätta blunda för realiteterna hoppas jag verkligen att det räcker med ett nyval för att de ska öppna ögonen. Landet måste regeras. Vår omvärld uppvisar många paralleller till 1910-, 30- och 50-talen; det går inte att ta en time out från geopolitiken när den håller på och ritar om det egna grannskapet.

Wiseman skriver om det rådande förkrigstillståndet i sitt senaste inlägg.

söndag 5 oktober 2014

Gratislunchernas framtid

Jag såg en intressant intervju nu på morgonen som The Economists digitale redaktör Tom Standage gjorde med Christopher Soghoian från ACLU i våras. Ämnet är den personliga  integriteten på nätet och mer specifikt hur denna påverkas av de kommersiella aktörernas beteende.



Vad som från mitt perspektiv är så obegripligt med upprördheten kring Snowdens NSA-läckor är antagandet många gör att det är NSA, och med NSA allierade underrättelsetjänster, som utgör Hotet med stort H mot den personliga integriteten på internet.

Om du inte är ett mål för avsiktlig inhämtning från en säkerhets- eller underrättelsetjänsts sida är den information dessa samlar in om dig obetydlig jämfört med den information som samlas in om dig i kommersiella syften varje ögonblick du är online. De av er som faktiskt är upprörda på riktigt över att era IP-paket kan mellanlagras i något dygn hos GCHQ, medan de filtrerar fram den data de egentligen söker efter, bör ta ett djupt andetag och se till att sitta bekvämt innan ni läser vidare.

Det mest uppenbara är att när du inte betalar för någonting så beror det på att du själv är produkten. Twitter är t ex inte i huvudsak en kommunikationsplattform utan en annonsplattform byggd för att samla in användardata så att det blir möjligt att visa rätt reklam för rätt användare. Man kan tycka att de flesta borde inse att ingenting som läggs upp på en gratistjänst är privat i någon egentlig mening, men de kränkta röster som hörts de senaste året över att “staten” läser på Facebook visar att det är lätt att överskatta människor.

Den information som Twitter, Google eller Facebook samlar in om dig på sina egna sajter och appar är dock bara början. Samma spårningsverktyg kan användas även utanför de stora tjänsterna och sammantaget innebär detta att i stort sett allt någon gör på webben spåras och analyseras i kommersiella syften. Finns det en annons, även en blockerad sådan, på sidan? I så fall samlas det garanterat in data om besökare där.

All denna data förädlas och sammanställs slutligen i nya kombinationer av för konsumenten anonyma informationsmäklare. Någon av er kanske undrar hur Personuppgiftslagen (PUL) kan tillåta något sådant? Svaret är att varken CoreLogic, Acxiom eller Recorded Future lyder under svensk lag och i USA går det att avtala bort de rättigheter till personlig integritet man har med tillräckligt långa och oläsbara användarvillkor.

Soghoian har en intressant tes (vid 14:33 i YouTube-videon) om att de stora reklamfinansierade internetbolagen befinner sig i samma läge idag som klädindustrin gjorde innan media började uppmärksamma barnarbete och andra missförhållanden hos deras underleverantörer.

Hur skulle industrin påverkas av motsvarande en Snowdenläcka inifrån Google eller Facebook?

söndag 28 september 2014

Därför

Sedan valet har anledningarna till Sverigedemokraternas framgång, och Moderaternas motgång, varit ett populärt ämne i både professionella och social media. Analyserna har i stor grad färgats av skribenternas egna perspektiv och jag tänkte inte ens försöka utgöra ett undantag i det hänseendet när jag försöker mig på att formulera en egen förklaring.

Den väljargrupp som avgjort vilken regering vi haft i Sverige under det senaste årtiondet är de LO-medlemmar som 2006 röstade på Nya moderaterna och som 2010, och i ännu större omfattning 2014, röstade på Sverigedemokraterna.

På försvarsbloggarna har det varit många som i kommentarsfälten meddelat inför valet att det varit den borgerliga alliansens svek i försvarspolitiken som drivit dem att rösta på Sverigedemokraterna. Undersökningarna rankar dock inte helt oväntat invandringen högst som skäl till att väljare valt att rösta på SD med försvaret först på trettonde plats i årets Valu.

Som man frågar får man svar och försvarsfrågan är en icke-fråga för de flesta samhällsvetare precis som den är det för det politiska etablissemanget som helhet. Det gör att försvaret oftast inte finns med som ett valbart alternativ i de olika opinionsundersökningar som gjorts i samband med valet. Om “Försvaret” är något som måste skrivas in i ett fält efter kryssrutan “Annan fråga nämligen:” så blir den frågan naturligtvis underrapporterad.

Men jag vet inte ifall så var fallet med årets Valu-undersökning.

Överhuvudtaget måste alla undersökningar kring Sverigedemokraternas väljarsympatier tas med en stor nypa salt. Partiet har konsekvent undervärderats i alla undersökningar av alla institut. Motsvarande felmarginal behöver gälla även för slutsatser kring vad som motiverat deras väljare att rösta på partiet.

Som federalist och stark förespråkare av ett svenskt Natomedlemskap så har jag själv aldrig känt mig lockad av partiets försvars- och säkerhetspolitik. Den folkhemsnostalgi som genomsyrar partiets retorik har dessutom även lämnat för stort avtryck på den försvarsmakt man förespråkar.

Sverige behöver en försvarsmakt med god förmåga till strid mot en kvalificerad motståndare framförallt över, på och under, men även i viss mån kring, Östersjön. Den behöver dessutom kunna ta upp den striden utan förvarning och från fredsgruppering. Detta kräver en betydande andel stående förband med mycket hög utrustningsnivå.

Att någon som är motståndare till både EU och Nato väljer en i dubbel mening finsk lösning är dock inte förvånande och jag ser inte någon anledning att tvivla på att de som röstat på SD på grund av försvarspolitiken förstått vad de röstat för. Det senare kan tyckas självklart, men det är ett omyndigförklarande som varit vanligt i eftervalsanalysen av nästa politikområde.

Den viktigaste och allt överskuggande frågan för både Sverigedemokraterna och partiets väljare är invandringen. Partiets kritik av den förda migrationspolitiken har två obekväma fakta på sin sida:

  1. Sverige för idag en extrem politik på det här området utan motsvarighet i något industrialiserat land. Sverige gav förra året asyl till fler än Tyskland; ett land med drygt åtta gånger större befolkning och en, med europeiska mått mätt, generös flykting- och asylpolitik.
  2. Omfattande flyktinginvandring innebär, till skillnad från reglerad arbetskraftsinvandring, betydande samhällsekonomiska kostnader för länder med utbyggda generella välfärdssystem.

Landet försattes i den här situationen efter att Alliansen, i en katastrofal överreaktion, gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken för att markera mot det då i Riksdagen nyligen invalda Sverigedemokraterna (det är aldrig en bra idé att göra upp med Miljöpartiet om någonting).

Sverigedemokraternas lösning på problemet kan tyckas lika extrem, och inte så lite simplistisk, men när den lösningen utgör det enda alternativet till den förda politiken är det kanske inte så konstigt att SD vinner röster.

Om borgerligheten vill undvika att förlora lika många röster till Sverigedemokraterna i nästa val så behöver den släppa fram fler sansade röster som KDU:s ordförande Sara Skyttedal istället för att försöka karaktärsmörda dem.

Under året, och speciellt efter valet till Europaparlamentet, har det talats mycket om en vänstervåg. De som inte låter futtigheter som verkligheten påverka sina ståndpunkter, jag tittar åt ditt håll Göran Greider, talar även i eftervalsdebatten om en vänstervåg. Greider vill få det till att vänstervågen var verklig men att den sköljde förbi vänsterpartierna och istället gav nationalisterna 29 nya mandat på grund av något slags misstag av närsynta vänsterväljare.

Jag tror inte att det var något misstag; i alla fall inte väljarnas. Jag tror att det finns ett vakuum inom svensk politik som orsakas av frånvaron av ett konservativt parti och Jimmie Åkesson vill inget hellre än att detta vakuum ska fyllas av Sverigedemokraterna.

Gudrun Schyman har insett att den här dimensionen är stark i opinionen men i stort sett frånvarande i debatten mellan partierna; inte så konstigt eftersom själva grunden för F!:s existens är att utgöra ena motpolen i konflikten mellan ett så kallat normkritiskt förhållningssätt och traditionella värden. Vilka, utöver Sverigedemokraterna, är villiga att försvara de senare mot angrepp från Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och dem närstående debattörer?


Nya moderaterna har ingen ideologi, de har en strategi för röstmaximering med hjälp av triangulering och plånboksfrågor, även de gamla Moderaterna under Bildt och Lundgren var mer nyliberala än konservativa och Kristdemokraterna har inte mycket mer än en konservativ tummetott i form av vårdnadsbidraget att visa upp.

Sverige behöver ett parti som har mer än hån till övers för nationen och familjen; som vågar tala om bortglömda dygder som medborgerlig plikt och personligt ansvarstagande. Kan en Moderat högersväng möta det här behovet? Kan Kristdemokraterna nu när de, i alla fall tillfälligt, är ute ur den nymoderata slagskuggan?

Om svaret på de två frågorna visar sig bli “nej” så kommer ingen att vara gladare över det än Jimmie Åkesson.

söndag 21 september 2014

Finlandisering

Som Jägarchefen och Wiseman nyligen uppmärksammat så har den förda säkerhetspolitiken, och speciellt solidaritetsförklaringen, praktiska konsekvenser och vi kan se tydliga tecken på dem i form av värdlandsavtal, guldkort och geografiska val för Natos stabsövningar. Men det finns ett alternativ till nästanmedlemskap i Nato och det är att inte bara samarbeta med Finland militärt utan även anamma en finsk, eller kanske mer korrekt finlandiserad, säkerhetspolitik.

I takt med att de nordiska Natoländerna har blivit tydligare i sina prioriteringar i ett mer spänt omvärldsläge har det nordiska försvarssamarbetet alltmer kommit att bli till ett svensk-finskt samarbete. I den svenska debatten är det speciellt Socialdemokraterna som krampaktigt håller fast vid denna sista spillra av en Nordisk säkerhetslösning skild från Nato.

På de svenska försvarsbloggarna, och speciellt deras kommentarsfält, så har ofta Finland framhållits som ett föregångsland. Den finska Natodebatten, beväpningen av det finska stridsflyget och framförallt den finska värnplikten har framhållits som vägval även Sverige borde ha gjort.

Men när Finland används som slagträ missar vi ofta att den finska ståndpunkten, och den finska relationen med Ryssland, inte är svartvit. Det finska insatserna under Vinterkriget är med rätta legendariska, men Andra världskriget slutande, heroiska insatser till trots, med Finland på den förlorande sidan och intvingat i VSB-pakten.

Det var inte bara en försvars- och säkerhetspolitisk fråga; då som nu hade relationen med Ryssland en betydande ekonomisk dimension. Den utrikespolitiska balansgången under Kalla kriget hade även en i Sverige lätt bortglömd förhistoria i hur den finska eliten hanterat Finlands ställning inom det ryska imperiet (Storfurstendömet Finland lyckades i stort behålla sin autonomi under större delen av sin existens som en del av det ryska imperiet).

Det borde därför inte komma som någon större överraskning när Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja i en intervju i morgonens Godmorgon världen gör tydligt att öppen Natodebatt till trots så är finlandiseringen inte så död som man kunde hoppas.

Vad talar för att Sverige skulle göra samma vägval?

Den ryska ståndpunkten är tydlig: Sverige är en del av den ryska intressesfären och kan därför inte förvänta sig att få föra en oberoende säkerhetspolitik. Det finns dock ingenting som tyder på att Putin ser någon del av svenskt territorium som en naturlig del av ett återupprättat ryskt imperium. Så länge vi blockerar allt stöd för Baltikum och alla sanktioner mot Ryssland så behöver inte Sverige avträda någon del av sitt territorium och de ekonomiska belöningarna kan bli betydande.

Det är ett alternativ som fyller mig med ett djupt känt äckel men det gör det tyvärr inte omöjligt; speciellt om Sverige inte skapar de nödvändiga förutsättningarna för att kunna neka ryska krav på eftergifter. Om vår solidaritetsförklaring och vårt utökade Natosamarbete talar för en säkerhetspolitik förankrad i en västlig kontext så talar den svenska nedrustningen och det uteblivna återtagandet för en finlandiserad säkerhetspolitik även för Sverige.

Miljöpartiet driver redan i praktiken finlandiseringslinjen genom att trivialisera den ryska aggressionen och förespråka fortsatt svensk nedrustning. Vilket vägval kommer regeringen Löfven att göra?

onsdag 3 september 2014

Katastrof



Den senaste FOI-skandalen är betydligt mycket värre än Saudiaffären eftersom den kan komma att allvarligt skada Sveriges försvars-samarbete med USA. Jag blir alldeles yr av hur vansinnigt det är att ge den kinesiska försvarsindustrin tillgång till källkoden till svensk simuleringsmjukvara.

För USA, Japan, Filippinerna och Vietnam är detta en fientlig handling. Det militärteknologiska samarbetet med Filippinerna och Vietnam är kanske obetydligt men det med USA är helt avgörande för svensk försvarsindustri och svensk försvarsförmåga.

Inte för att lugna drevet utan för att undvika att den för vår säkerhet viktigaste utrikespolitiska relationen lider allvarlig skada, och jag menar "Palme i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör"-skada, måste Jan-Olof Lind avgå och samarbetet mellan KTH och CAE avbrytas; bägge med omedelbar verkan.

Vilka jävla idioter!

Avsnittet av Uppdrag granskning på SVT Play

söndag 13 april 2014

Nästa skiva Salami

Den ryska Salamitaktiken i Ukraina har hittills bara stött på förvirrat och närmast symboliskt motstånd; från både Ukrainas och västländernas sida. När nu Ukraina för första gången försöker försvara sig genom att börja återta de regeringsbyggnader i östra delarna av landet som tagits av Moskvatrogen milis och ryska specialförband är frågan om det kommer att göra någon skillnad för utgången.

Den ryska taktiken i Charkiv, Donetsk och Lugansk är hittills densamma som på Krim. Först kommer protester organiserade av ryska inflytelseagenter och sedan övertagande av regeringsbyggnader av milisförband understödda av ryska specialförband.

På Krim undvek Kiev all konfrontation. Det är oklart ifall detta var handlingsförlamning orsakad av det höga ryska operationstempot eller ett försök att undvika det Georgiska scenariot där användandet av militära medel mot Sydossetien gav ursäkten för den fullskaliga ryska invasionen. Oavsett vilket blev resultatet att Kreml snabbt kunde ta kontrollen över regionen, genomföra en charad till folkomröstning och annektera Krim.

Att undvika att göra motstånd ledde med andra ord snabbt till ett totalt nederlag.

Det är mycket sannolikt att Ukrainska säkerhetsstyrkor i närtid kommer att hamna i strid med de ryska specialförband som opererar i östra Ukraina. Vad händer då? Kommer det att utlösa en fullskalig Rysk invasion över gränsen eller avser Putin att fortsätta på infiltrationsspåret och först eskalera ett större inbördeskrig i östra Ukraina mellan Kiev- och Moskvatrogna grupperingar?

Det som underlättar genomförandet av det senare scenariot är att hela den Ukrainska statsapparaten är grundligt penetrerad av rysk underrättelsetjänst; det är i det närmaste omöjligt för regeringen i Kiev att veta vem som arbetar för Ryssland. Utöver dessa så är det många statstjänstemän vars lojaliteter är mer öppet delade; det som gjort det så enkelt och oblodigt att ockupera de flesta polis-stationerna i öst är att poliserna i dem oftast inte gjorde något motstånd.



Förutom det mer känslogrundade målet att återupprätta det ryska imperiet inom dess “naturliga” gränser så finns det även flera viktiga underleverantörer till rysk försvarsindustri i östra Ukraina, vissa av dessa levererar till och med komponenter till den ryska kärnvapenarsenalen, så oavsett hur kedjan av händelser som leder dit kommer att se ut har jag svårt att se att Putin skulle acceptera en slutpunkt där Ryssland inte kontrollerar dessa fabriker; direkt eller indirekt.

Ingenting tyder på att västländerna är beredda att göra något för att avskräcka honom från att uppnå det och Ukraina är för svagt och splittrat för att på egen hand kunna erbjuda något effektivt motstånd. Trots det kan jag tycka att det fortfarande är värt för dem att försöka. Ett folk behöver kunna se sig självt i spegeln utan att känna avsmak och bara för att ens sak är förlorad betyder inte det att den inte är rättfärdig.