lördag 15 augusti 2009

Att lösa uppgiften

Svenska freds ordförande Anna Ek och Sten Tolgfors debatterade Afghanistaninsatsen i gårdagens Aktuellt. Eller kanske snarare ”debatterade” eftersom bägge två huvudsakligen drog sina standardargument utan att bemöta den andres.

Detta föregicks av en inslag med en normal mängd småfel och tveksamma antydningar:
  • Att "inga utländska styrkor lyckats knäcka motståndet" i Helmand är kan ge intrycket att konflikten står mellan USA och Helmandprovinsen istället för mellan Talibanerna och Kabulregeringen.
  • De av svenska soldater dödade angriparna var visserligen förmodligen afghaner, men att bara beskriva dem som detta är ett ordval som signalerar mer än det förhållandet.
  • Storbritanniens nye arméchef talade om en brittiskt närvaro i någon form i minst 40 år: ”The Army’s role will evolve, but the whole process might take as long as 30 to 40 years.”. Detta är inte samma sak som 40 år av väpnad konflikt.
  • Översten som presenteras med ”även från amerikanskt håll” är kanadensare; eller menas kanske från nordamerikanskt håll?
Studiosamtalet var som sagt ganska intetsägande, men Anna Ek sa några saker jag vill kommentera.

Hon skyller det försämrade säkerhetsläget under de senaste åren på att vår oförmåga att, i den vanlige afghanens ögon, skilja vår FN-mandaterade insats i ISAF från den ”offensiva militära krigföringen” i amerikanska OEF.

När det gäller risken för sammanblandning skulle jag gå ännu längre och säga att den vanlige afghanen naturligtvis inte gör någon skillnad på vilken FN-resolution en viss militär operation av utländska soldater stöder sig på.

Det föregående inslaget och samtalet i studion kan ge det felaktiga intrycket att de omfattande strider som pågår i Helmand inte är ISAF-operationer. Det är de. De är operationer för att uppnå just det även Anna Ek vill uppnå: ”skydda den afghanska civilbefolkningen mot upprorsmakare och kringströvande rövarförband.” Det räcker inte att vänligt men bestämt be dem sluta försöka ta makten och/eller berika sig med våld. Det krävs även ett visst inslag av välriktat och effektivt militärt våld för att nå önskad effekt.

Jag menar även att hon har fel om orsakerna till talibanernas framgångar. Det är inte det folkliga stödet för talibanerna som ökat utan vår tidigare passivitet som straffar sig.

Skälet till att det tidigare var lugnt i Helmand var att det inte fanns någon ISAF-närvaro där och de få uttrycken för den afghanska statens inflytande som fanns i provinsen var de som var så ineffektiva att de inte vara värda besväret att utplåna. Talibanerna fick bygga upp sin styrka, och sitt inflytande, i lugn och ro så när ISAF väl fått resurser att börja arbeta även i södra Afghanistan var de redo.

Grundproblemet var allt som inte gjordes under åren innan våldet började ta fart men det förvärrades av att ISAF-förbanden i Helmand under flera år saknade tillräckliga resurser för att lösa uppgiften. Mest beroende på att bara en handfull länder var beredda att riskera sina trupper i strid.

De problem vi har med överfall på den svenska styrkan beror på liknande underlåtenhetssynder. Under lång tid har vi låtit ”upprorsmakare och rövarförband” ta allt större plats även i vårt ansvarsområde. Viljan från officiellt svenskt håll att framställa insatsen som riskfri ledde till att insatsens storlek, utrustning och uppträdande begränsades utan någon hänsyn till vårt åtagande; att ansvara för det internationella säkerhetsstödet i fyra afghanska provinser.

Liksom amerikaner, britter, kanadensare och danskar bör vi börja ta vår uppgift på allvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar