söndag 15 augusti 2010

Isberg och etiketter

Det finns en tendens inom media att bara följa en fråga i taget (som kommer till sitt mest fulla uttryck i ett drev). I den mediaskugga den öppna insatsen i Afghanistan kastar kan man dock ana konturerna av det hemliga kriget.

Då och då så sticker notiserna om drone strikes upp över ytan av afghanska IED:er och pakistanska skyfall. Det är dock bara toppen av isberget. Under toppen av våldsanvändning finns ett omfattande och långvarigt underrättelsearbete – inte bara i Pakistan utan globalt.

Det är nuförtiden mest motståndare till det som använder begreppet Kriget mot terrorismen. President Obamas terroristbekämpnings-rådgivare John O Brennan har beskrivit det som en kampanj mot al-Qaida och dess samarbetspartners som kommer att sträcka sig över flera generationer;inom Pentagon talas det om Det långa kriget.

Det här är det nya normalläget så det kan vara bra att bekanta sig med det. New York Times publicerade en artikel om igår som ger en överblick över omfattningen med fokus på Jemen. För vidare studier rekommenderas The Long War Journal.


Det tal av John Brennan från i maj i år, hållet vid CSIS Statesmen's Forum, som New York Times-artikeln hänvisar till.

Det här är dock inte Civilisationerna kamp. Bin Ladins jihad är lika mycket mot den nära som den fjärran fienden; det vill säga otillräckligt fanatiska muslimer respektive väst.

Men det är inte bara inom Umma det finns sprickor.

Inom vad man får beteckna som den västliga kultursfären så har vi dels nationalistisk höger, som mer än gärna utmålar den lokale jourbutiksföreståndaren som företrädare för ”Stormakt Grön”, dels en vänster som bara ser att jihadisterna har en gemensam motståndare med dem – de etablerade maktstrukturerna i de liberala marknadsekonomierna.

Konflikten blir alltså inte bara långvarigt utan även komplex och multidimensionell. Det är nätverk mot nätverk, koalition mot koalition och världsbild mot världsbild. Jag borde nog kanske till och med använt pluralformer i föregående mening.

Jag har inga som helst moraliska betänkligheter mot att döda jihadis; om detta sedan sker med med handeldvapen eller beväpnade obemannade flygplan är en teknikalitet. Däremot är jag mindre tvärsäker på hur vi bör hantera de inre politiska och kulturella konflikterna.

Kan man till exempel effektivt bekämpa Assange och Wikileaks utan att göra våld på för vårt samhälle grundläggande principer som åsikts- och yttrandefrihet?

Frågan är inte retorisk, jag har ingen aning, men jag vill ogärna acceptera att vi långsiktigt måste välja mellan nederlag och pyrrhusseger.

En annan sak som tydligen ligger i svensk mediaskugga är den tyska försvarsmaktens kommande övergång till frivillighet och möjligen en organisation på så lite som 156 000 man. Är det så att ingen läser tyska längre eller görs nyhetsvärderingen att ett politiskt storbråk om försvars- och säkerhetspolitik i vårt stora södra grannland inte är värt ens en notis?

Uppdatering 2010-08-28: Se där, inte bara en notis utan en hel artikel.

9 kommentarer:

  1. "Obama administration officials point to the benefits of bringing the fight against Al Qaeda and other militants into the shadows."

    Det omvända kan nog inte sägas gälla, dvs att AQ kommer att låta kriget fortgå i det tysta och utan att något förmärks. Det Obama riskerar är att folk börjar att fråga sig varför inget görs, efter hand som antalet terroranfall mot väst ackumuleras.

    När det gäller Tyskland, så kommer reduceringarna att drabba förmågor som man har idag, som i Sverige. Att bara räkna skallar säger inte så mycket.

    Själv gjorde jag ett försök hos CI:

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2010/07/gastinlagg-nya-tider.html

    Resultatet blev 0 (noll) kommentarer, vilket kanske något beskriver intresset för tillståndet hos våra "allierade" och deras framtidsutsikter. Om inte svensk militär gitter bry sig, varför skulle då svensk press bry sig.

    Nu är ju inte Tyskland det enda land som kommer att drabbas av förmågeskov. USA, PIIGS, GB, Frankrike osv...

    Vem kommer att bry sig? Här kan man ju säga att Sverige är ett föregångsland. Först till botten vinner.

    SvaraRadera
  2. Jag tror att förutsättningarna att hålla ett hemligt krig just hemligt aldrig varit sämre, men Obama kanske nöjer sig med deniability? Det finns ju en del lagstiftning från 70-talet han måste runda.

    Tolgfors kan kanske starta en ny europeisk konsultkarriär om han blir av med ministerposten? Hur man sätter läppstift på en gris genom att bara upprepa samma buzzwords in absurdum och peka på att oppositionen är ännu värre...

    SvaraRadera
  3. Ytterst få svenska journalister läser tyska, enl vad jag förstår. Än färre följer med i tyska medier vad gäller säk - och försvarsfrågor. Finns det en enda???

    SvaraRadera
  4. Det är bra att kunna det man tidigare kallade B- och C-språk men är på intet sätt nödvändigt för att följa utvecklingen. Det finns gott om fackpress och annan välrenommerad, engelskspråkig press.

    Själv tror jag att ointresset har andra men svårbegripliga orsaker, och detta inte bara inom journalistkåren.

    Kanske dags för en gammal beckbyxa att karriärväxla?

    SvaraRadera
  5. Jag tror att förklaringen till Lars observation om avsaknaden av journalister inriktade på att bevaka säkerhets- och försvarsfrågor i tyskland är att det inte finns någon marknad.

    Nyheter är en mediaprodukt bland alla andra.

    Så jag tror inte att det skulle bli någon särskilt lönsam karriärväxling för dig Sumatra.

    Som tur är går det enkelt att lägga till ett lämpligt avsnitt till sin Google News-sida och bara ta sina lokala och nationella nyheter från svenska media.

    Det är det jag gör.

    SvaraRadera
  6. Forsno,

    Det är inte särskilt lönsamt att inte karriärväxla heller. En fördel med att växla vore att jag skulle få tillgång till billigare och kemikaliefri öl (Reinheitsgebot).

    Att Tysken grubblar över konsekvenserna av stundande neddragningar för deltagandet i NATO verkar rätt tänkt.

    Frågan är vad många NATO-länders pågående neddragningar får för konsekvenser för alliansens framtida förmågor och för beredskap inför och vilja till insatser som inte är artikel 5.

    Just nu är det konsekvenserna av det dåliga statsfinansiella läget i USA och det som Chefsingenjören kallar England som blir helt utslagsgivande. Men som sagts ovan; Vem bryr sig, mer än du och jag och Lars?

    Känns inte bra att Sverige är Leading Nation i avrustningsansträngningarna. Årtiondens försprång.

    SvaraRadera
  7. Effekten av den planerade ryska ökningen av försvarsanslagen med 60% förstärks genom västvärdens neddragningar. Den relativa hastigheten är förstärkningen. Det samma kan sägas om Kinas upprustning av marin- och flygstridskrafterna. Eller för den delen upprustningarna i Mellersta Östern.

    Ett exempel är det ekonomiskt kollapsande Greklands försvarsförmåga, att jämföra med arvfienden Turkiets relativa ekonomiska styrka och pågående modernisering av försvarsförmågan. Detta är ett förhållande att hålla ögonen på i den nära framtiden. Kombinerat med en ökande social oro och inre missnöje i Grekland ser det inte bra ut.

    Entropin ökar, som fysikern skulle uttrycka saken.

    SvaraRadera
  8. @Sumatra
    Jag upplever det mer som ett skifte än entropi, det finns ett tydligt mönster - från väst till öst. Först Europa och sedan Nordamerika har dominerat världen så länge att vi har kommit att se det som en självklarhet.

    Det är det inte - längre.

    Kina är redan världens andra ekonomi och med en växande hemmamarknad ser det ut som även en djup double dip inte kommer annat än marginellt fördröja den dag då landet är världens största ekonomi.

    Hur ska Europas länder hantera en värld som alltmer domineras av nihilistisk kinesisk rovkapitalism? Pendeln har börjat svänga från liberalism och universella mänskliga rättigheter till auktoritärt styre och "nationell suveränitet".

    Vi är inte längre samma förebild och våra ekonomiska och militära påtryckningsmedel ter sig alltmer ynkliga.

    Omställningen blir nog större för britterna och fransmännen - vi har ju haft ett par århundraden på oss att vänja oss vid internationell irrelevans.

    Europa kan fortfarande spela en roll, men bara om vi inser att vi nu kommer att göra det från underläge.

    SvaraRadera